Pepparkakshuset
Jag brukar aldrig kunna räkna ut vem som är mördaren när jag läser deckare. Det är inte heller något mål jag har när jag läser. Men i denna boken hade jag det på känn hela tiden. Ett antal brutala mord med inslag av tortyr sker. Ett av dem är riktigt otäckt skildrat så jag inte kan få det ur huvudet. Och jag blir hela tiden påmind om det på grund av den där saxen på framsidan. Själva berättandet tycker jag funkar sådär. Det är polisernas arbete som varvas med dagboksanteckningar ifrån en mördare. Det knyts inte ihop så bra på slutet.
Det jag gillar mest med denna boken är faktiskt poliserna. Det är trevligt att läsa om sympatiska människor bland alla mördarpsykos och elaka barn. Och jag vill gärna läsa vidare i Hammarbyserien för att följa deras fortsatta liv.
