Lilla Anna Läser

av J. K. Rowling. Utläst 100921.

Nu känns det lite dystert att min Harry Potter-läsning är över. Jag kommer att sakna Harry och hans vänner. Denna sista boken va precis lika bra som de tidigare. Inte lika rolig men desto mer spännande. Harry Potter och dödsrelikerna är spännande från början till slut. Och efter att ha läst boken så förstår jag att det finns material till att göra två filmer.

Filmerna alltså. De har jag ju inte sett. Så nu blir det lite maraton med de sex första här innan biopremiären i november.

av J.K. Rowling. Utläst 100917.

De blir bara bättre och bättre, Harry Potter-böckerna. I de tidigare böckerna har jag inte tyckt att sluten varit så spännande. Men nu i denna näst sista bok är det fruktansvärt spännande. Och jag måste hoppa på den avslutande boken på en gång. Det mest underhållande med boken är ändå alla kärleksbekymmer som de tonåriga trollkarlarna och häxorna har.

av Kajsa Ingemarsson. Utläst 100913.

31-åriga Paula kommer hem ifrån en vistelse i USA. Hemma i Sverie väntar pojkvännen Johan och kompisarna Anna och Rakel. Men till Paulas förvåning börjar hennes närmaste stadga sig i livet. Anna har skaffat sambo och de ska ha barn. Johan vill ha ett seriöst förhållande med Paula och komma nån vart i livet. Paula vet inte vart hon ska ta vägen. Plugga eller jobba? En ny resa kanske?
Paula lyckas genom kontakter få jobb på ett tv-program och sedan få en filmroll. Hon liksom bara halkar in i det. Det känns rätt fånigt. Väldigt osannolikt. Och väldigt förutsägbart.
Det som ändå gillar med boken är att Paula till vissa delar är rätt lik mig själv. Lite förvirrad och slarvig. Hennes förhållande med pojkvännen liknar förhållandet mellan mig och mitt ex. Så därför blev boken lite underhållande ändå.

av Stephen King. Utläst 100908.

Tack vare Enbokcirkelförallas lista med de bästa böckerna av Stephen King så köpte jag denna på second hand.
Carrie är hans debutroman och kom 1974.
Den mobbade tjejen Carrie har övernaturliga krafter. På skolbalen blir hon utsatt för ett förnedrande skämt och hon låter sina krafter gå ut över sina klasskamrater och resten av staden.
Vanligt kronologiskt berättande varvas med utdrag från böcker, avhandlingar och polisförhör. Jag gillar att boken är skriven på det sättet. Att man i förväg får veta lite grann vad som kommer att hända.

av J.K. Rowling. Utläst 100907.

Jag ligger i sängen och kan nästan inte röra mig. Var har jag lagt min trollstav? Letar under täcket... Om jag bara har min trollstav kan jag kasta en pigga-igång-kroppen-besvärjelse på mig själv och ta mig upp. Letar, letar...

Slumrade visst till ett tag efter jag läst klart Harry Potter och Fenixorden.

av Mons Kallentoft. Utläst 100902.

Nä, särskilt imponerad av den första delen i Mons Kallentofts årstidsserie om poliserna i Linköping är jag inte. Framför allt är det språket som stör mig. Potetiskt skulle man kunna kalla det. Men jag tycker mest att det påminner om hur jag själv försökte skriva under gymnasietiden. Pretentiöst.
Det som jag gillar är spöket, mordoffret som boken igenom talar till läsaren och till poliserna. Han betraktar mordutredningen och kommenterar lite grann så att handlingen förs framåt.

Sen blir jag jävligt sugen på kexchoklad också. Morr!

 

av Elizabeth Gilbert. Utläst 100830.

Ikväll har jag varit på bokcirkel hos Marija. Planen va att jag skulle ha tagit med mig kameran och fotat lite. Men på grund av regnväder mellanlandade jag inte hemma och fick därför inte med mig kameran. Vi hade lite uppehåll över sommaren men annars träffas vi en gång per månad. Vi har tre regler för vilka böcker som vi väljer.
1. Ingen får ha läst boken innan. Åtminstone ingen som är med när boken presenteras. Därför blir det oftast nyare böcker som väljs.
2. Boken måste finnas på pocket.
3. Max 350 sidor. Denna regel tummar vi lite på ibland.
Nu var det alltså Lyckan, kärleken och meningen med livet som vi läste över sommaren. Denna bok skulle jag verkligen inte välja själv att läsa. En av de roliga grejerna med att vara med i en cirkel är att man får läsa sådant som man själv inte skulle ha valt. Ibland kan det ju också vara den trista grejen med cirkeln. Sökandet efter meningen med livet är inte min tekopp.
Boken handlar om författaren som gjorde en ett års resa, fyra månader vardera i Italien, Indien och Indonesien. Italiendelen blev jag mest förtjust i. Jag var nämligen där två veckor i våras. Vissa delar av boken låg jag i sängen och läste högt för min sambo. Det handlade om glass och om pizza. Ljuvligt!
I Indien befinner hon sig på ashram. Hon mediterar, ber och mässar obegripliga sånger. Jag kan verkligen inte ta till mig sånt här. Lite, lite grann intressant.
På Bali, Indonesien avslutar hon sin resa med att studera för en medicinman och förståss så hittar hon kärleken. Vilket vi tyckte va ett lite väl amerikanskt sockersött slut. Men nu är det ju visserligen historien sann (hur sann nu en skönlitterär bok kan vara).
Boken har blivit en jättesuccé i USA och Marija som valde den såg en intervju med författaren på Oprah. Boken kommer ju också ganska snart på bio med Julia Roberts i huvudrollen. Vi pratade lite om varför den blivit en sådan hit. Alla som va där va rätt överens om att boken fick en 4:a på våran 6-gradiga skala. Svag 4:a från mig. Även om jag inte tycker att alla diskussionerna i boken är intressanta så är den ändå skriven på ett underhållande sätt. Men någon av våra manliga medlemmar va inte där och det hade varit intressant att höra deras synpunkter också.

av Joyce Carol Oates. Utläst 100825.

Detta är min första Joyce Carol Oates. Boken kommer det att bokcirklas om på facebook nästa helg, vilket jag tyckte va ett kul grepp och ville vara med.
Boken börjar fantastiskt bra. Rebecca möter mannen med panamahatt och blir misstagen för att vara en Hazel Jones. Vem är hon? Vem är mannen med panamahatt? Därefter får vi följa Receccas liv fram till mötet med mannen och sedan i vad som händer därefter. Resten av boken är inte lika bra som början. Men jag tycker ändå att hon skriver fruktansvärt bra.

av Jonas Jonasson. Utläst 100815.

Vad irriterande det är att man måste jobba och dessutom göra en massa andra nödvändigheter. Man får inte bara vara hemma och läsa böcker i all evighet. Allså har läsningen av denna bok blivit ordentligt uppstyckat. Så jag tycker mig inte har haft en fantastisk läsupplevelse. Boken borde jag egentligen gilla. Tokroliga, osannolika händelser i Paasilinna-anda. Jag kan definitivt tänka mig att läsa fler böcker av författaren

av J.K. Rowling. Utläst 100808.

Boken börjar med att Harry får följa med familjen Weasley på världsmästerskapen i quidditch. Och tack och lov blir det all quidditch för denna boken. (Jag gillar inte sport.) Turneringen på skolan ställs in till förmån för den magiska trekampen mellan Hogwarts och två andra skolor. Harry blir motvilligt en av tävlingsdeltagarna i trekampen. Tävlingen innebär även en julbal där eleverna ska skaffa sig danspartners, mycket underhållande om typiska tonårsproblem. Hermione engagerar sig i husalvernas rättigheter. Jag börjar gilla henne skarpt.
Boken är för tjock eller rättare sagt för tung. Jag har inga problem med antalet sidor egentligen annat än att jag får mjölksyra i armarna när jag ska läsa.

För övrigt har jag börjat spela Lego Harry Potter på ps3. Det är fan inte lätt att flyga kvast!

av Sofi Oksanen. Utläst 100803.

Piki är en kvinna som varit Helsingfors coolaste flata som hängde på alla de rätta ställerna och hade mängder av flickvänner och som med en klackspark försörjt sig med att sälja telefonsex och langa knark. Hon blir tillsammans med berättarjaget som förblir namnlös genom boken. Men Piki förändras. Ledtråd för ledtråd får man följa hennes precess mot total isolering i sin egen lägenhet. Kvinnorna vill inte ha vanliga jobb utan börjar sälja begagnade underkläder via annonser och telefon. Piki dricker jämt. Hon äter mediciner. Hennes exflickvän, Bossa sköter alla ärenden ute i stan och även hennes tvätt och går ut med hennes sopor. Berättarjaget hatar Bossa som verkar betyda så mycket för Piki.
Jag tycker att boken va vackert skriven om kärleken och ångesten och att så brevid någon som är sjuk och inte kunna göra någontingför att personen ska bli frisk. Samtidigt lite rolig också när hela verksamheten med de bagagnade kläderna började. Men sedan blev ju även det ett plågomoment. Det jag blev besviken på är slutet som kom aldeles för abrupt och inte passade in.

av Carin Gerhardsen. Utläst 100801.

Jag brukar aldrig kunna räkna ut vem som är mördaren när jag läser deckare. Det är inte heller något mål jag har när jag läser. Men i denna boken hade jag det på känn hela tiden. Ett antal brutala mord med inslag av tortyr sker. Ett av dem är riktigt otäckt skildrat så jag inte kan få det ur huvudet. Och jag blir hela tiden påmind om det på grund av den där saxen på framsidan. Själva berättandet tycker jag funkar sådär. Det är polisernas arbete som varvas med dagboksanteckningar ifrån en mördare. Det knyts inte ihop så bra på slutet.
Det jag gillar mest med denna boken är faktiskt poliserna. Det är trevligt att läsa om sympatiska människor bland alla mördarpsykos och elaka barn. Och jag vill gärna läsa vidare i Hammarbyserien för att följa deras fortsatta liv.

av Douglas Adams. Utläst 100730.

Det är en fin gräns mellan genialitet och galenskap. Vilken sida denna bok ska hamna på har jag ännu inte bestämt mig för. Jag borde ha läst denna bok när jag först hörde talas om den. Om det va på högstadiet eller gymnasiet kanske. Då hade jag nog uppskattat humorn mer. Och stundom är den faktiskt riktigt rolig och underhållande och intressant. Och stundom får jag en obehaglig krypande känsla i kroppen. Som om jag bara vill kasta ifrån mig boken och klia mig själv över hela kroppen och på insidan också ifall jag kunde.

av Harlan Coben. Utläst 100728.

Mike och Tia börjar spionerna på sin 16-årige son och installerar ett spionprogram på hans dator. De är mycket oroliga för vad han tar sig för efter hans kompis tagit självmord. Sedan försvinner sonen.
Detta är bara en av flertalet parallella handlingar i boken. Vi får följa en man och hans kvinnliga medhjälpare begå fruktansvärda brutala mord. Dessutom Mike och Tias grannar vars son behöver en njurtransplantation, deras yngre dotters kompis och dennes pappa, dotterns lärare och föräldrarna till pojken som begått självmord. Och så några poliser.
Det är precis så många historier som jag orkar med, på gränsen. Det hade inte funkat med en till, det är säkert.
Men jag tycker att den va spännande hela tiden. Och allting knyts inte inte ihop övertydligt på slutet vilket jag tycker är skönt.
Det mest intressanta i boken va diskussionerna om barn på väg in i vuxenvärlden. Hur mycket insyn och kontroll ska föräldrarna ha i sina barns liv?

av J.K. Rowling. Utläst 100727.

Harry Potter-böckerna blir bara bättre och bättre ju fler jag läst. Detta är alltså nummer tre av sju. Denna gången tycker jag att det blir otäckt på riktigt. En fånge har rymt från Azkabanfängelset och är på väg mot Hogwarts för att förgöra Harry. Azkabanfängelset vaktas av dementorerna som beskrivs som riktiga otäcka monster som suger ut alla lyckliga känslor du har och lämnar bra din ångest kvar.
I denna boken tyckte ja mig känna igen fler saker ifrån Sagan om Ringen-trilogin, men nu efteråt kan jag inte sätta fingret på vad.

av Kate Atkinson. Utläst 100724.

Det här är en knepig bok. Mycket knepigare än de andra böckerna jag läst av Kate Atkinson. En mängd historier berättas och en stor mängd karaktärer passerar. Effie befinner sig på en vindpinad ö tillsammans med sin mor. Mamman berättar ovilligt historier om deras familj. Effie berättar om när hon är engelska-student i Dundee tillsammans med en massa pårökta tokar. Som student skriver hon på en deckare och man får dessutom berättat för sig vad alla hennes studiekamrater och lärare också skriver på. Totalt en himla massa historier på olika nivåer med olika typsnitt och språk. Ett tag känns det som en fars då personerna springer in och ut genom dörrar. Men boken är också väldigt charmig och tokrolig. Jag gillar den där lite absurda humorn.

av Åsa Larsson. Utläst 100722.

Det dröjde ganska länge från det att jag läste första boken i serien tills att jag vågade mig på tvåan. Jag tyckte helt enkelt inte jättebra om Solstorm. Men nu när jag tänker efter så är det mest filmen Solstorm som jag inte gillade. Den såg jag tätt inpå läsningen av boken. Hur som helst så gillar jag Det blod som spillts mycket mer. Igen är det en präst som har mördats och polisen Anna-Maria Mella nystar i fallet. Och igen hamnar advokaten Rebecka Martinsson mitt i händelserna. Prästen som blivit mördat var omtyckt av många. Hon startade ett kvinnonätverk, hade kvinnor boende hos sig som va på flykt ifrån sina män, hon startade en stiftelse som skulle skydda en varghona i trakten. Mycket omtyckt men också mycket hatad. Just den där vargen får man också följa som en parallellstory i boken. Grundhistorien om mordet känns ganska vanlig typisk deckare. Men jag tycker att historien om vargen gav boken det där lilla extra.

av Hjalmar Söderberg. Utläst 100721.

Det kan ha varit så att jag just ha läst ut en av de allra bästa böckerna som finns. Denna har stått oläst i min bokhylla i flera år. Varför frågar jag mig. Varför?
Å, den är så bra! Språket är vackert och fyndigt och sarkastiskt. Jag ville flera gånger stryka under stycken i boken. Arvid och Lydia kan inte få varandra pga av tidens konventioner, pengar och skyldigheter. Men framför allt är de så jävla stöniga.

av Johan Theorin. Utläst 100718

                                                                   

I boken Nattfåk flyttar en familj in i en gård på norra Öland. Till gården hör en lada och ett par fyrar. Mystiska saker har hänt där tidigare och så även nu. Vi får även följa Gerlofs (från Skumtimmen) brors barnbarn som är ny polis i Marnäs. Och även ett gäng inbrottstjuvar som drar runt i stugor och gårdar. Händelserna i nutid varvas med berättelser om vad som hänt tidigare på gården. Jag gillar alla dessa parallella historier. De funkar väl med varandra, speciellt den om familjen och dess förflutna i Stockholm.
Men i Nattfåk drar Johan Theorin på med spökhistorier mycket mer än i förra boken Skumtimmen. Jag tycker att det tar fokus ifrån den riktiga historien alldeles för mycket. Dessutom används ordet fåk (storm) i stort sett på varenda sida i boken, tröttsamt! Delvis en bra historia men jag är lite besviken.

 

 

 

av Kristina Ohlsson. Utläst 100715.

När jag handlade böcker senast på Adlibris åkte denna bok först i kundkorgen. Men så plockade jag bort den. Tänkte att jag inte orkar med en deckarserie till. Det finns så många serier jag vill läsa och jag är smått besatt av att läsa en serie dels från början och dels att läsa ut alla delar i serien. Hur som helst så la jag i boken i kundkorgen igen och nu har jag läst ut den. Ångrar jag mig? Nej, inte alls. Jag är mycket nöjd med läsningen.
Boken handlar om en flicka som försvunnit från ett tåg och polisutredningen som tar vid. I polisgruppen jobbar en kvinnlig civilanställd kriminolog. Just beskrivningen av förhållandet mellan henne och hennes poliskollegor är det i boken jag tycker sämst om. Lite typiskt att de riktiga poliserna inte tyckte att hon va kompetent nog, men sen  visar det sig att det är hon som haft rätt i vilket spår som ska följas i utredningen. Det som jag gillar är ändå rätt typiska deckargrejer. Hur de sakta men säkert kommer fram till gåtans lösning. Att man själv få va lite smart och ana sig till vissa saker, samtidigt som man ju förstås går på vilospåret om vem som skulle vara gärningsmannen.
Mycket bra för att vara en debut. Fortsättningen kommer i höst med boken Tusenskönor.